Igår satt jag och skrev ett långt inlägg om att jag ska börja med 5:2-dieten och en massa dravel kring det. Jag publicerade aldrig det för jag kände mig inte nöjd och idag kom jag på varför...
Det är ju så väldigt tråkig information och jag vill ogärna tråka ut mina eventuella läsare, än mindre riskera att bidra till någon form av prestationsångest hos er.
Så vad ska jag då skriva om istället?
Jo! Prestationsångest. Typ.
I oktober förra året påbörjade jag min körkortsutbildning med stor ambition och väldigt mycket förväntningar.
Jag hade tänkt att jag skulle genomföra min utbildning uteslutande på trafikskolan och hade sparat en hel del pengar under lång tid till detta.
Visst var jag väldigt nervös inför hela grejen, men aldrig hade jag anat vilken enorm prestationsångest detta skulle föda hos mig.
Jag vill inte gå in på detaljer kring själva utbildningen, då det inte finns något speciellt att säga om det.
Det har gått bra rent utbildningsmässigt, men det var mycket svårare än jag trodde att det skulle vara och detta beror främst på min prestationsångest och den nervositet den medför.
Sedan jag blev vuxen har jag undvikit att ge mig på saker som jag inte kan redan. Det har inte varit särskilt medvetet av mig men jag tror att jag undermedvetet hela tiden sett till att rädda/lyfta mitt självförtroende genom att bara ge mig på områden där jag får briljera.
Körkortsutbildningen är den första utbildningen jag gett mig på där jag faktiskt måste lära mig något jag inte kan ett skit om redan.
För en månad sedan bokade jag av alla mina kommande körlektioner på en gång.
Efter det har jag undvikit att prata om eller tänka på min utbildning. Det är som att jag äntligen kan andas djupt igen!
Jag anade inte hur mycket av min ångest som faktiskt var förknippad med dessa körlektioner.
Igår kväll kom jag att tänka på det igen och pratade med Nikke om att jag måste ta fram en plan för hur jag ska gå vidare med utbildningen. Jag fick sjukt ont i magen direkt. Då insåg jag att jag är så mycket gladare sen det där telefonsamtalet då jag avbokade allt.
Nikke och jag pratade om hur det känns på lektionerna och han beskrev det så bra: "Det känns som ett utvecklingssamtal i skolan."
Precis!
Man sitter där som enda elev och blir bedömd av en lärare som ständigt har ögonen på hur väl man presterar.
Dessutom står ganska mycket på spel när man sitter där bakom ratten. Misslyckas man kan man orsaka allvarliga olyckor, inte bara för en själv utan för ens medtrafikanter också.
Tufft!
Men att skita i det är inget alternativ för mig. Jag vet att jag kan och kommer att bli en bra bilförare och jag SKA ta mitt körkort. Snart!
Jag vill inte ha slängt tiotusentals kronor i sjön så att det känns som att jag måste ta tag i det snarast för att inte tappa för mycket av allt det jag redan lärt mig.
Hur jag ska gå vidare vet jag inte än men jag funderar på en intensivkurs på en ny körskola, alternativt köra superintensivt på den jag går på nu, fast med en ny lärare.
Jag behöver starta om känns det som.
Dessutom behöver jag bli klar snabbt för att inte gå runt med den där ångesten för länge igen.
Önska mig lycka till och kom gärna med förslag på bra körskolor som erbjuder intensivutbildningar.
//Indy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar