Dunder och brak, det ordnar jag så bra själv.

Ibland bara exploderar livet i ansiktet på mig.
Efter ungefär ett halvår av isolering, tristess och passivitet så bara rullar livet igång igen. Det blev sommar och jag tyckte att det räckte för att få mig på fötter igen. Jag mådde bättre och blev mer produktiv och social.
Allt var liksom redan fint och aktivitetsnivån ökade i en lagom takt...
Fram tills för någon vecka sedan, då allt bara tog fart.
Nu ringer min telefon flera gånger om dagen och det är jobb, vänner och en massa skit som jag inte ens orkar gå in på.
Jag vet inte om jag hänger med riktigt.
Det är helt okej att det är såhär superaktivt ett tag, det har jag inget emot. Men jag vill inte att allt bara ska bli passivt sen igen och kontrasten blir för stor. 

Just nu har jag två eventuella alternativ till arbete. Jag vet inte ens vilket av dem jag helst vill ha. Det känns drygt. Jag får väl helt enkelt gå på känsla när/om jag besöker arbetsplatserna.
Det ena är ett jobb i en salladsbar, där jag i så fall skulle bli någon form av arbetsledare.
Det andra är ett jobb som adiministratör/receptionist inom Malmö stad.
Jag blir tokig när jag inte kan bestämma mig! Båda platserna verkar ha sina fördelar.
Nåja... Jag får avvakta och acceptera att jag vet för lite för att kunna bestämma mig för vart jag vill vara.

För övrigt längtar jag efter en paus. En stund i naturen. Det har blivit för lite av det på sista tiden.
Skogen, snart kommer jag!

//Indy