Ett hopp rakt ut i det okända.

Jag borde nog ha stormande känslor just nu men jag känner mig avtrubbad och aningen otillgänglig känslomässigt.
Jag fick ett telefonsamtal från min handläggare på Ung Resurs, som i sin tur hade haft ett samtal med en man som eventuellt ska ge mig jobb! 
Därav tycker jag att jag borde känna mer, men jag antar att det blev för mycket och att jag stängde av allt istället.
Denna mannen ska ringa mig för att boka ett möte för anställningsintervju.
Snacka om att jag kommer vara nervös när jag väl vågar känna efter igen!
Jag är hoppfull i alla fall.
Dock kan jag väl känna att det kunde väntat tills efter sommaren så att jag kunde få ha sommarlov med barnen. Men skit samma, man måste ta chansen när den kommer och nu har jag eventuellt en chans.
Jag har väntat otroligt länge på att få komma in på arbetsmarknaden och jag hoppas att väntan snart är över.

Imorgon ska jag måla en tavla!

//Indy